Överlevt magsjukan

Nu är jag nästan helt återställd från magsjukan. Magen är fortfarande inte 100 procentigt bra än men... Jag lyckades äta ikväll i alla fall. Matlusten är så gott som tillbaka. Jag känner mig fortfarande lite smått orkeslös men om någon dag borde jag vara mig själv igen. Jag slapp även mer spyattacker efter de åtta som jag berättade om i förra inlägget. Det är jag glad för.

Jag har inte många dagar kvar här i Laos nu, det känns både och. Det ska bli skönt att komma hem och få träffa alla igen, och få äta svensk mat. Slippa ris och nudlar för ett tag. Samtidigt som det känns trist att lämna Laos, alla människor jag lärt känna och livet här. Jag kommer absolut försöka åka tillbaka hit igen.




------------------------------------

Tänkte att jag skulle ha en frågestund, så ställ massor med frågor om min vistelse i Laos,
kring jobbet här eller om det är något annat du skulle vilja veta. Så ska jag svara så fort jag kan...


------------------------------------

Såklart...

... det är som om det bara måste ingå, annars gills resan inte.

Jag har alltså drabbats av magsjuka, förmodligen är det matförgiftning det handlar om. Jag har mindre än en vecka kvar här i Vientiane, Laos och såklart ska man bli sjuk då. Jag tror att det kan bero på glassen jag åt till lunchen idag. Ungefär 1-2 timmar efter att vi varit och ätit lunch började jag må dåligt. Laoterna älskar mentol, och det va någon inne på kontoret som tagit fram det och jag började få ont i huvudet och började må riktigt illa av lukten. Gick ut en stund för att slippa lukten men där ute var det stekande varmt så hjälpte inte så mycket. Jag gick tillbaka in på kontoret och jag klarade verkligen inte av att va där på grund av lukten. Mådde mer och mer illa och kändes som jag skulle kunna spy när som helst. Packade ihop datorn och sa till Erik att jag gärna åkte hem och att han kunde säga till när han var klar för att åka. Det dröjde inte länge så hade han också packat ihop sina grejer. Väl hemma la jag mig i sängen och ca 30 minuter efter det kom första spyattacken. Jag spydde sen totalt åtta gånger under de kommande fyra-fem timmarna. Jag lyckades inte få i mig mycket alls, kunde inte sätta mig upp utan att må ändå sämre och hade noll ork i kroppen. Orkade knappt ta mig in på toaletten men vetskapen om att jag skulle få torka massa spya om jag inte tog mig dit gjorde ändå att jag lyckades ta mig dit.

Nu har det gått ungefär fyra-fem timmar sen jag spydde senast och mår rätt okej nu. Jag har fått i mig litelite mat och vatten. Fortfarande rätt orkeslös men kan sitta upp utan att det känns som jag ska dö. Försöker dricka ett glas vatten med jämna mellanrum. Det är inge kul de här. Glad att spyattackerna slutat i alla fall. Fast ska inte säga hej än...

Tänkte att ni skulle få slippa bilder denna gången, bilder som har anknytning till texten, snällt va?

Återkommer när jag mår bättre...

Luang Prabang

Vi har nu två dagar haft möte och aktivitet med en organisation från Thailand. Det har varit jätteintressant, men mer om det skriver jag om i nästa vecka. Vi ska strax iväg och äta för att sedan sätta oss på en buss upp mot staden Luang Prabang. Bussresan ska ta runt 8-9 timmar. Lång tid, så det är tur att jag har lite vana från att åka upp till Örnsköldsvik emellanåt från Örebro, den resan tar dock inte riktigt så lång tid...

Skriver mer när jag är tillbaka i Vientiane på söndag/måndag.



...

Fullspäckade dagar + trötta kvällar = inga blogginlägg!

Ni kanske börja misstänka att jag fastnat borta i Thailand under försöket att fixa nytt visum men nej riktigt så illa är det inte. Resan till Nong Khai på andra sidan Friendship Bridge gick bara bra. Dock lite småincidenter under vägens gång men inget vi inte lyckades lösa. Det blev många stämplar hit och dit, papper som skulle fyllas i och fundersamma personer i passkontrollen. De rynkade på ögonbrynen när de tittade på visumstämpeln som gick ut den 29 april och då var jag snabb att peka på stämpeln som visade att vi hade betalt bötern för "overstay". De nickade då och fortsatte med sina rynkande ögonbryn att studerade mitt pass. Jag kan ju säga att man inte var 100 % lugn i det ögonblicket och det lättade rätt ordentligt i bröstet när de tog sin stämpel och stämplade passet och gav tillbaka det utan att säga något. Då hade vi kommit in i Thailand i alla fall. Sen skulle vi ju tillbaka till Laos också...

När vi kom fram till busstationen i Nong Khai bestämde vi oss för att ta oss en titt i staden innan vi åkte tillbaka. Vi satte oss på ett fik och jag tog dagens dos av fruitshake, ett måste i den stekande värmen. Vi vandrade sedan vidare när Erik kom på att han ville se thaiboxning medan jag ville till köpcentret Lotus som Suphin tipsat om. Det slutade med att vi delade på oss för att sedan ses på busstationen för att försöka ta oss tillbaka till Laos och Vientiane.

Jag hade ingen aning om var Lotus låg men kvinnan i fiket sa att det bara var att gå raktfram på vägen utan för och sedan svänga till vänster. Bättre förklaring än så kunde hon inte ge. Jag gick efter vägen men hade ingen aning om hur långt jag skulle gå innan jag skulle svänga vänster. Jag gick därför in i en butik där de sålde motorcylar i hopp om att få en bättre beskrivning och gick därifrån med en ritad vägbeskrivning med exakt antal korsningar jag skulle gå förbi. Fortsatte gå och gick förbi ett jättefint tempel med många fina skulpturer utanför. Jag la märke till att det var mycket finare och renare i Nong Khai om man jämförde med Vientiane. Skulpturerna vid templen var mer färgglada, i Vientiane har oftast den mesta färgen flagnat bort eller är väldigt blek.

Solen stekte på och jag beslutade mig för att jag inte orkade gå hela vägen till Lotus utan hoppade på en tuktuk. Jag förklarade noga att det va Lotus jag ville till och visade till och med den ritade kartan jag fått. Killen nickade och verkade helt klar över att han visste var jag skulle. Vi började åka men han svängde av vid ett helt annat ställe än jag fått instruktioner om men jag tänkte väl att han säkert visste någon genväg eller en bättre väg att köra. Han körde långt och jag började förstå att det nu inte längre kunde vara någon genväg. Rätt som de va så var jag tillbaka vid passkontrollen i Thailand vid Friendship Bridge. Då förstod jag verkligen att de inte var rätt. Jag sa då till honom att de va Lotus jag ville till. Han pekade då mot bron och sa att det ligger där. Som tur va kom en man fram och frågade var jag skulle och förklarade att jag ville till köpcentret Lotus. Mannen förstod och förklarade för tuktuk chaffören varpå han vänder och kör iväg. Han hade alltså inte en susning om vad jag egentligen ville. Han körde tillbaka nästan samma långa väg och när jag såg skylten med texten Lotus blev jag glad, äntligen framme. Jag fick dock en "gratis" rundtur i Nong Khai.



Väl framme var de knappt någon tid kvar, så jag hann bara snabbt kolla runt innan jag var tvungen att hitta någonstans att äta lunch innan jag skulle försöka ta mig tillbaka till busstationen i tid för att träffa Erik och åka tillbaka till Vientiane.

Jag lyckades få tag på en tuktuk som tog mig tillbaka till busstationen och väl framme kommer såklart, som alltid, massa andra tuktuk chafförer och vill köra en någonstans. En frågar var jag ska och säger då Vientiane och pekar på platsen där bussen ska avgå i från. Han frågar då om jag har Laovisum vilket jag säger att jag inte har utan ska fixa det på Friendship Bridge. Han säger då att man inte kan åka med den bussen om man inte har Laovisum och visar en skylt där det står precis att det inte går i och med att få visum ibland kan ta lång tid och det gör att de andra passagerarna måste vänta en massa. Jaha, tänker jag, hur ska vi nu ta oss tillbaka. Han säger då att han kan skjutsa mig till Friendship Bridge. Väntar på Erik och när han kommer förklarar jag hur det ligger till och att vi måste ta tuktuk till Friendship Bridge för att där fixa visumet och på något sätt sedan ta oss vidare till Vientiane. Tuktuk chaffören stannar vid något ställe innan Friendship Bridge och säger att vi ska fixa visumet där. Vi fattar ingenting eftersom vi trodde man skulle göra det på bron. Där säger dem att vi bara kan få visum för 15 dagar och vill vi ha för 30 dagar måste vi vänta till måndagen eftersom de inte kan ge ett sådant visum under helgen. Massa suckande var väl de enda som kom från mig och Erik då. Vi ringde Suphin som sa att de gick att fixa på bron och att vi skulle åka dit istället. Med oss följde en kille vid namn Steve och som var från San Francisco och han hade också problem med att få sitt visum för att ta sig in i Laos. De skulle ha massvis med pengar av honom. Därför tog vi med honom till bron och sa att det gick att fixa där. Väl på bron var det inga problem, fick fylla i papper, lämna över foton, betala och sedan var passen färdig stämplade. Nu befinner vi oss alltså i Laos med giltigt pass fram till 14 juni.

På söndagen var det strålande sol och jag orkade inte sitta inne så åkte iväg för att kolla in badstället som ligger inte allt för långt bort från oss. Det var en rätt stor pool. Där badade och solade jag i ett par timmar. De flesta som var där var barn och de tyckte det nog va lite speciellt att en blekfis som jag var där. Några bjöd mig på chips, några skrev "Hello!" med en massa fnittrande kompisar runt omkring och några ville till och med tävlingssimma med mig. Söta barn. De som ville tävlingssimma med mig försökte så gott de kunde på engelska fråga var jag kom ifrån, vad jag hette och vad jag gjorde i Laos. Sen fick dem ju garva ihjäl sig också när jag skulle försöka uttala deras namn. Det gick ju lagomt bra men det bjuder jag på :)



Därefter var det dags för ytterligare en arbetsvecka. En vecka som var rätt uppbokad. Måndag-onsdag skulle vi ha planeringsmöte med de tre återstående grupperna. En av dem blev dock inställd på grund av att gruppmedlemmarna inte kunde. Planeringsmötet på måndagen var med gruppen som skulle ha en aktivitet med bakning. Det flöt på riktigt bra och de bestämde att de skulle ha aktiviteten på fredagen samma vecka för att kunna sälja det dem bakat på fotbollsgruppens aktivitet. De hade också tankar om att i framtiden kunna träffas fler gånger för att baka fikabröd till möten som LDPA har istället för att dem ska åka och köpa det på marknaden. På tisdagen var det dags för sygruppens planeringsmöte och det flöt också på riktigt bra. De hade bra koll på vad som skulle göras och vem som skulle göra vad. Denna aktivitet förlas dock till efter jag åkt hem, till den 16 juni.

På tisdags kvällen var det dags för Vilayvones födelsedagsfirande. Hon hade bjudit hem oss på mat. Det var rikitgt trevligt. Vi fick också se hur hon bodde och träffa hennes syskon och föräldrar.



Under veckan fixades också artikeln till Dövas Tidning klart, blev en del fram och tillbaka mellan mig och Tomas men nu är den klar och inskickad. Det ska bli intressant att se hur den ser ut sedan i färdigt format. Det var så mycket jag ville ha med, men en artikel får ju inte vara hur lång som helst så lät Tomas avgöra vad som var mest relevant.

I slutet av veckan hade jag möte med Deaf Unit, medan Erik åkte iväg för att möta upp fotbollsgruppen innan deras aktivitet. Mr Bounterm, ordförande för Deaf Unit, ville veta lite vad vi gjort under de två senaste veckorna. Han undrade också hur jag såg på dövas situation i Laos nu när jag varit här ett tag. Jag berättade då att en sak jag lagt märke till är att kunskapen bland föräldrar till döva och hörselskadade barn inte är så stor och att det i vissa fall till och med medför att dessa barn inte får gå i skola. Som tex. den döva 8-åriga killen som jag fick följa med och besöka under en förmiddag, han kunde inte teckenspråk, han gick inte i skolan och hans föräldrar var skilda och väldigt fattiga. Mamman som vi också träffade hade ingen aning om att det fanns en dövskola i samma stad. Därför hölls han hemma medan den hörande storasystern fick gå i skolan. Okunskapen leder till att många döva barn går misste om chansen att gå i skola och lära sig saker men framför allt går de misste om ett språk. Ett språk som de kan kommunicera på och använda för att uttrycka sina tankar och känslor. I Laos finns ingen lag som säger att alla döva och hörselskadade ska ha rätt till att lära sig teckenspråk. Jag föreslog att ett sätt att öka kunskapen är att Deaf Unit sätter upp information på sådanna ställen där föräldrar vistas, exempelvis där de föder sina barn, på sjukhus och andra lämpliga platser. För att påbörja informationsspridningen om att Deaf Unit finns och att dem jobba för att förbättra situationen för döva och hörselskadade i samhället. Deaf Unit har också kunskap om skolor och annat som rör dövhet och hörselnedsättningar. Kunskap som behöver komma ut i samhället för att öka förståelsen för dem som har en hörselnedsättning. Jag fick, utan att skryta nu, beröm av Mr Bounterm (ordförande för Deaf Unit) för mitt engagemang och för min vilja att hjälpa dem och för mina goda ideér. Det kändes skönt att höra, att han uppskattade och såg att jag mer än gärna vill hjälpa till och dela med mig av min kunskap. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna.

Både baknings- och fotbollsaktiviteten genomfördes under fredagen och de fick bra båda två. De är dock urdåliga på att passa tider. Och då menar jag urdåliga! Förutom det genomfördes aktiviteterna utan några problem. Helgen som följde bestod i massa sol vilket resulterade i att det blev bad både lördagen och söndagen, blandat med massa soft som filmtittande. Härlig och skön helg helt enkelt. På måndagen var det dags för massagegruppens aktivitet. Det var bara två som dök upp, så den blev väl mindre lyckad dock så gjorde de som var där ett riktigt bra jobb. Jag fick agera massageoffer, dock inget jag tackade nej till. Riktigt duktiga var dem. Den ena hade till och med gått någon massageutbildning.




Deaf Unit har tre datorer på sitt kontor, alla tre är fullproppade med virus så jag och Erik bestämde oss för att göra något åt det. Lättare sagt än gjort. De hade inga skivor, så det var inte bara att formatera och installera allt på nytt. Vi fick ge oss ut på jakt efter en Windows XP skiva, även det lättare sagt än gjort. Det enda som fanns var kopior, inga orginal. Vi köpte dock en sån för ca 10 kr, så Erik har nu suttit i två dagar för att få det att fungera. Vi får se hur det utvecklar sig...

I eftermiddag påbörjade Deaf Unit en aktivitet tillsammans med en organisation från Thailand. De hade förberedelsemöte idag och imorgon och på fredag kommer de ha lite olika workshops. Jag trodde jag förstått vad det handlade om men idag blev jag osäker och nu vet jag faktiskt inte alls vad det egentligen handlar om. Haha. Jag återkommer efter dessa dagar. I och med detta möte var det en hel del medlemmar på LDPA igår för att diskutera det som skulle tas upp under dagarna tillsammans med organisationen APCD från Thailand. Deaf Unit vill att de ska medverka så mycket som möjligt med tankar, funderingar och frågor så därför träffades alla en dag före för att förbereda sig. Det ska verkligen bli intressant och se vad de egentligen ska prata om. Jag trodde att det skulle vara något om att öka kunskapen hos föräldrar till barn med någon typ av hörselnedsättning och att föräldrar själva skulle delta men så var det inte.




På LDPAs kontor finns förutom alla som jobbar där en lite katt. Riktigt sött. Den går runt och skriker en massa. Tigger mat och uppmärksamhet. Kissemissen är även med när Deaf Unit har sina möten. Den har dock inte mer än mjaauuu att säga på dessa möten, förmodligen riktigt smarta ideér, synd bara att vi inte pratar samma språk...





Nu ska jag ta hand om min tvätt!

Bilder&Film



De senaste kvällarna har jag ätit tillsammans med några som jag jobbar med samt andra personer jag lärt känna här i Vientiane. I onsdags åt vi på en restaurang i närheten av Mekongfloden och efter det gick vi ock tog en efterätt i form av färsk frukt. Igår torsdag var vi hemma hos Monita och hade det trevligt. Jag tog dessutom med filmkamera och ni ska få se en film som jag spelade in. Jag har ikväll suttit och lekt med redigeringsprogrammet och vet nu hur man lägger in text och musik, någorlunda i alla fall. Först några bilder...



Ja, här har ni då filmen, som mest är gjord för att testa redigeringsprogrammet.



Imorgon blir det Thailand och fixa nytt visum i Nong Khai, på andra sidan av Mekongfloden vid Friendship Bridge.




Lagligt i Laos igen...

... i alla fall fram till söndag.

Suphins vän från polisen var precis här med våra pass och en ny stämpel där vi får stanna här i Laos fram till söndag. Dessutom fick vi betala $300 för det så kallade overstay, alltså att vi varit i landet utan giltigt visum. $10 per dag och vi har varit i Laos 15 dagar utan giltigt visum. Oops. Imorgon åker vi över till Thailand för att fixa med ett nytt visum som kommer gälla en månad till. Det kommer gå ut lagomt till jag ska åka hem.

Innan vännen från polisen kom hade vi planeringsmöte med gruppen som ska ha en massageaktivitet. Det gick riktigt bra faktiskt. De var till en början väldigt inne på att de måste ha massa saker, köpa madrasser, köpa allt möjligt och eftersom Deaf Unit inte har så värst mycket försöker vi få dem att tänka billigt. Jag försökte då få dem att fundera på om det fanns andra sätt än att köpa en stor och dyr madrass. Det slutade med att jag tog de tre killarna och gick runt på LDPAs kontor och pekade på olika saker som man kanske kunde använda; alltifrån en vespa till dörrmattan. De tyckte nog jag va lite knäpp men när vi kom fram till soffan och soffdynorna började de förstå lite vad jag menade. Efter det hittade de själva massa saker som vi skulle kunna använda istället för att köpa massa saker. Förklarade också att det blir billigare på så sätt att använda saker som redan finns än att köpa nytt varje gång. Tror att de nu börjat tänka lite annorlunda och snappade upp lite av min tanke... Mötet gick fort och smidigt och den 25 maj kommer vi ha massageaktiviteten.

På måndag ska vi träffa nästa grupp.
Nu ska jag renskriva anteckningarna från dagens möte!

Visumtrassel

Ja, det är väl det minsta man kan kalla det.

Igår eftermiddag kom Fabrice, Monita och Vilayvone förbi hos oss. Fabrice passade då på att titta på mitt visum för att kolla hur många gånger vi kan komma in i Laos. Detta för att jag funderar på att följa med Monita och Fabrice till Bangkok framöver innan jag åker hem igen. Han tittade på mitt pass och visade mig en stämpel som satt under ett fasthäftat papper som kvinnan på Vientianes flygplats häftat fast dagen vi anlände hit. På den stämpeln stod det att det gällde mellan 30 mars och 29 april. Ja, 29 april, för 15 dagar sedan gick det ut. Jag visade honom då VISA pappret som finns i mitt pass från då Sabina ordnade med det på Laos Ambassad i Stockholm och att de där stod att det gällde fram till 29 maj och berättade att vi väntar på att få ID-kort här i Laos och om vi inte får det skulle vi fixa nytt visum innan 29 maj. Han påstod då att de datum som stod på det som fixades i Stockholm endast betydde att visumstämpeln kunde ordnas fram till senast 29 maj och att det inte var att vi hade visum här fram till den 29 maj. Visumet vi hade gällde bara en månad och hade gått ut den 29 april. Varje dag som går och man är kvar efter att visumet gått ut får man böta 10 dollar. Alltså 150 dollar för mig, 150 dollar för Erik...

Fick lite småpanik... Tänk om han hade rätt... Var vi då här olagligt? Vad ska nu hända?

Idag pratade jag med Suphin och hon ringde då till en av hennes vänner som är polis. för att kolla upp hur det låg till. Hon kom hit och tittade på passen och konstaterade att det var som Fabrice sagt... Vi har alltså varit här utan visum i 15 dagar. Därmed måste vi nu betala 150 dollar för de dagar vi varit här utan visum, och det nu på en gång. Vi måste dessutom åka över till Thailand och tillbaka till Laos imorgon för att få det nya visumet som kommer kosta 30 dollar styck.

Det känns rätt surt, 360 dollar är en hel del pengar som hade kunnat används till bättre saker om vi bara hade vetat att vårt visum bara räckte en månad och inte två som vi hela tiden trott. Eller att de kunnat vara lite snabbare med ID-korten. Men nu finns inte så mycket annat att göra än betala och se glad ut. Det känns riktigt surt!


Måndag igen...

Jag sitter och fifflar med budgetten över de kommande träffarna med deltagarna i ledarutbildningen och för de fem aktiviteter dem ska ha för andra Deaf Unit medlemmar. Deltagarna i ledarutbildningen fick under den fjärde dagen sitta i fem grupper och påbörja planeringen av var sin aktivitet. De valde att planera en fotbollsaktivitet, en aktivitet där de ska baka, en aktivitet där de ska sy en "handdukshållare", en massageaktivitet och en teckenspråksutbildningsaktivitet.

Under denna och nästa vecka kommer grupperna komma hit en förmiddag var där dem tillsammans med mig och Erik ska planera klart dessa aktiviteter och fixa med allt som behöver göras innan det är möjligt att genomföra aktiviteten. Aktiviteterna ska sedan förläggas till juni, juli och augusti. Det är bättre att ledarutbildningsdeltagarna får planera de aktiviteter som vi ska ha varje månad än att vi gör det själva. Det är ju dem som ska lära sig och att få hålla i en riktig aktivitet är nog det bästa sättet att lära sig. Att få göra allt i praktiken. På onsdag ska vi träffa första gruppen.

Deaf Unit ska även under den närmsta månaderna besöka sina medlemmar för att checka av så allt är bra med dem och att allt fungerar för dem. Imorgon är första besöket och jag ska få följa med Ta och Phanita och besöka tre medlemmar. Det ska bli spännande, att få åka hem till medlemmarna och se vilka dem är och också hur de bor. Se lite mer av det verkliga livet här i Vientiane, Laos.

När tid finns måste planeringen inför utbildandet av att söka information på internet, utbildandet av webcam och andra saker som har med internet och informationssök påbörjas. Tanken är att starta med det i början av juni med Deaf Units personal men också Deaf Units styrelse. Sedan får de i sin tur lära ut det vidare till sina medlemmar. Vi ska också försöka fixa i ordning deras datorer som är fulla av virus. Lära dem det vi kan om antivirus program och liknande. Så att de så gott de går ska slippa alla virus som sprids ute i cyberworld.

Det kommer bli fem intensiva veckor för mig nu innan jag åker hem. Vi ska dessutom försöka hinna med en resa upp till Luang Prabang och besöka medlemmarna som finns där, ha någon aktivitet för dem. Jag läste i en artikel om att det finns ett rätt nytt center för döva barn i Laung Prabang och som är öppet för döva barn från hela Laos. Det finns enligt artikeln runt 40 pojkar och flickor på centret för tillfället. Det känns som det skulle vara ett bra ställe att besöka. Berätta om att LDPA och Deaf Unit finns och sprida informationen om vad dem gör och om deras verksamhet. Förhoppningsvis få ännu fler att vilja bli medlemmar. Samtidigt som man har några lekar eller liknande med dem. Det kanske finns någon driftig person som kan hjälpa Deaf Unit i sitt framtida arbete, hoppas kan jag i alla fall göra.

Nu till helgen som gick, en väldigt bra och skön helg. Lördagen tillbringades på Morning Market, med Erik och Oudalay, där jag mest gick runt och tittade vad de hade i någon timme. Ett besök på Kaysone Phomvihane Museum hann vi också med innan vi åkte in till centrum för att ta en svalkande fruit shake. Museumet var sådär lagomt intressant.  Utställningen de hade där handlade mest om ledaren Kaysone Phomvihane och hans liv. Vad han hade gjort här i Laos osv. Det mesta stod på Lao så jag förstod inte så mycket. Byggnaden som museumet var i va dock riktigt stort och fint. Till kvällsmat blev det pannkakor för andra gången sen vi kom hit.



På söndagen åkte vi iväg till Buddha Park med en fullsatt minibuss. Det var en riktigt häftig park. Statyerna var jättestora. Låter bilderna tala sitt språk. När vi åkte därifrån fick jag dessutom syn på en apa som satt uppe i ett träd fastkedjad. Söt liten apa, dock synd om den som måste sitta fastkedjad i ett träd.







På kvällen åkte vi in till centrum för en timmes lao helkroppsmassage. Det var riktigt skönt. Hon som masserade mig var riktigt duktig. Jag har dock inte så mycket att jämföra med eftersom jag aldrig varit på massage på ett massageställe tidigare förutom det i Vang Vieng så... När massagen var klar hördes massa smällar utifrån och när jag tittade ut så vräkte regnet ner som om himlen var öppen. Det blixtrade och åskade något fruktansvärt, aldrig varit med om  något liknande. Det resulterade i att vi fick sitta kvar där och vänta ut regnet. Det ville dock aldrig sluta så efter ett tag orkade vi inte vänta längre utan gav oss ut på jakt efter paraply. Letade rätt på något ställe för att  få i oss någon mat. När vi skulle åka hem så regnade det fortfarande och det tar 10-15 min att ta sig hem så ni kan ju gissa hur genomblöta vi var när vi väl var hemma igen.  Det kändes dessutom rätt läskigt att vara ute när det blixtrade så mycket, vid ett tillfälle var det blixtrar över hela hmlen. Riktigt vackert men läskigt. Åskandet fortsatte långt in på natten.

Nu när du vet vad jag gör så kan du väl skriva en kommentar och berätta lite vad du sysslar med om dagarna :-)




Helg.


1. Jag i den snygga hjälmen *not*
2. Vägen in mot centrum.


Nu är det helg och det ska bli riktigt skönt faktiskt. Det kommer säkert hända massa saker ändå men kommer i alla fall få sova ut. Imorrn blir det eventuellt Morning Market med tjejerna Monita, Phanita och Vilayvone runt lunch tid. Därefter ska jag eventuellt följa med Suphin och några andra från LDPA på karaoke. Nejnej, jag ska inte sjunga utan ska agera stöd för dem som är villiga att ställa upp och sjunga för det kommer inte jag vara :-P Sånna behövs också, visste du inte det?

På söndag blir det förmodligen att besöka Buddha Park eller som Laoterna själva säger Xieng Khuan som ligger ca 25 km sydöst om Vientiane. En park med massa cementstatyer.

Have a nice weekend and good night!

Artikel/artiklar

Följ min blogg med bloglovin

Igår fick jag ett mail av Ulrika på HRF
, hon som intervjuade mig för Auris innan jag åkte iväg till Laos, hon berättade att artikeln nu var klar och att tidningen var på väg. Det bästa va att hon också bifogade en länk där jag kunde läsa artikeln redan nu. Jag får ju tidningen hem till Sverige men för att kunna läsa den kommer jag ju få vänta tills jag åkt hem.

Så jag tänkte nu dela med mig av artikeln som hon skrev utifrån intervjun. Den går att läsas på:
http://hrf.se/upload/3662/AURIS0901s12-17.pdf

Jag har dessutom blivit tillfrågad att skriva en artikel till Dövas Tidning så ska under nästa vecka skriva den. Kul att ha kvar sen. En artikel från HRF som var innan jag åkte, sen den som jag ska skriva till Dövas Tidning kommer ju handla om första månaden här i Laos, sen blir det nog någon artikel när jag kommit hem också. Olika perspektiv beroende på var i tiden jag befinner mig.

__

Nu ska jag snart ha möte med Deaf Unit, där vi ska lägga upp en planering för vår tid här. När vi ska göra vad och så vidare. Blir enklare för oss alla om vi har en plan för hur vårt arbete ska se ut. Var på förmiddagen med på ett möte som Deaf Unit och deras styrelse hade. Där jag fick höra om några projekt som de har inplanerade men även nya projekt som de hoppas på att få starta. Väldigt intressant att få höra vad dem jobbar med, utöver att vi är här. De har en hel del på gång även om jag tidigare inte sett så mycket av det.

Nu är det möte!



Ledarutbildningens fyra dagar

Nu var det verkligen dags att uppdatera er om vad som händer här borta i Vientiane. Förra måndagen startade vi ledarutbildningen och 28 personer av 30 inbjudna kom. Jättemånga, många fler än jag hade trott skulle komma till vår ledarutbildning. Det var också ganska jämt fördelat mellan tjejer och killar, dock några fler killar.

Typiskt nog hade jag lyckats dra på mig lite magsjuka under natten innan; förmodligen av blandad orsak. Jag äter dåligt, min mage kanske inte riktigt klarar av den mat jag äter och förmodligen en del nerver inför de två första dagarna av ledarutbildningen och allt det resulterade nog i att min mage inte helt var stabil.

Första dagen av ledarutb. blev det mest information om vad vi skulle gå igenom, information om oss själva, lära känna lek och knuten som är en samarbetsövning/lek. Dagen rullade på rätt bra trots att det var lite ovant att ”undervisa” på engelska. Det vi sedan sa på engelska översatte Suphin till lao som Ta i sin tur översatte till laoteckenspråk, hänger ni med? Ja, informationen nådde många led innan de till slut kom fram till deltagarna. Det var lite svårt och veta om det man sagt verkligen tolkades på rätt sätt. Eftersom jag inte kunde kontrollera det genom att lyssna på Suphin och titta på Ta – förstår ju inte det talade laospråket och inte 100% av laoteckenspråket. Under första träffen var deltagarna väldigt tysta och blyga, de sa inte särskilt mycket. Det oroande mig litegrann, för mycket av det vi tänkte prata om var att diskutera med varandra, redovisa för varandra och liknande övningar.

Efter dagens slut pratade vi med Suphin och hon sa att deltagarna hade svårt att hänga med i det vi sa och att det behövde vara lite med praktiskt och mer verkliga exempel. Det skulle göra att de lättare skulle förstå. Detta var något jag och resten av Laosgruppen redan innan hade pratat om. Så till nästa dag hade vi lite mer kött på benen och hade dessutom träffat gruppen och fått känna på den. På måndagskvällen satte vi oss ner och började planera tisdagen utifrån vad vi lärt oss om under dagen. Vi försökte då få med lite mer praktiska övningar och också mer exempel kopplat till det vi skulle prata om.



Tisdagsmorgonen kom och ytterligare en dag med ledarutbildningen. Jag började prata om vikten av att känna sig själv och de fick en stund på sig att fundera ut några saker de var bra på och mindre bra på. De fick sedan komma upp en och en och berätta om vad dem själva tyckte dem var bra och mindre bra på. I början var de riktigt blyga och min oro om att ingen skulle våga kom flygandes över mig. Men det började med att en ställde sig och berättade och slutade med att nästan alla hade fått berätta om sina bra och mindre bra sidor. Vi höll på hela förmiddagen. De blev lite mer medvetna om sig själva, de fick träna att stå framför andra och prata och jag lärde känna dem mycket bättre. Jag fick även en inblick i hur det tolkar bra och mindre bra sidor vilket var riktigt intressant. Suphin strålade också av glädje, för många som hon aldrig tidigare sett våga prata inför andra hade idag vågat och det var hon jättestolt över. Det var verkligen skönt att höra, att Suphin kunde se en förändring på vissa utav deltagarna för då visste man att man i alla fall hade lyckats med någonting.



På eftermiddagen skulle vi prata om konflikter, och det var verkligen inte det lättaste. Vi hade hittat på ett exempel där en grupp hade träffats för att göra något, med de kom inte överrens om vad de skulle göra, några ville spela fotboll och några ville spela volleyboll. Och dem skulle då diskutera hur man på bästa möjliga sätt kunde lösa en sådan situation. De fastade på fotbollen och att tjejerna inte skulle förstå och inte själva konfliktsituationen som vi ville att dem skulle diskutera. Trots att jag förklarade flera gång så gick det inte riktigt fram. Det slutade med att Bounterm delade in dem i tjejer och killar, där killarna skulle diskutera en konflikt som uppstår i en fotbollsmatch och tjejerna skulle diskutera en konflikt som kunde uppstå med en kund som inte var nöjd med maten i en restaurang. Ja, jag trodde i alla fall att det var vad de skulle diskutera men det slutade med att de satt och diskuterade vem som skulle göra vad i restaurangen (alltså vem som skulle ta hand om disken, vem som skulle servera maten osv.) och ingenting om själva konflikten. Blev lite småstressad, visste inte alls hur jag skulle få fram att det var själva konflikten vi ville att dem skulle diskutera så jag bestämde mig för att strunta i det och låta diskussionerna fortsätta. Det var nämligen en väldigt aktiv diskussion i de båda grupperna och även om de inte diskuterade det vi egentligen ville så lär dem sig ju någonting ändå. Slutade med att jag satt tillsammans med tjejerna och lyssnade/tittade på vad de sa. Det är ju inget snack om att de inte vet hur en restaurang ska drivas och vad som måste göras. I killgruppen blev det inte heller så mycket konfliktdiskussioner utan mer prat om vilka som skulle ha olika positioner osv.



På kvällen satt jag och funderade, och kom nästan fram till att orsaken till att jag inte fick fram det här med konflikter var att de inte alls har konflikter på samma sätt som vi har i Sverige. Det kom också fram att många personer höll inne sina känslor när de var arga och liknande när de berättade om sina bra och mindre bra sidor. Så de visar nog inte irritation och ilska på samma sätt som vi i Sverige och därav också svårt att få dem att förstå vad vi ville få fram. De tolkar inte de på samma sätt som vi gör. Alltså kanske det inte var så konstigt att det inte gick fram...

Jag har under mina fem veckor här aldrig sett en riktigt arg person, enda gången jag hört någon prata högt och lite halvargt är gången på bussen från Vang Vieng, när de två virriga hmong tanterna inte var överrens om var de bodde, men annars har jag inte sett så mycket ilska. De har nog ilska i sig men att de är uppväxta med att inte visa det, en del i deras kultur eller något, tror jag i alla fall.

Sedan följde några dagar då vi inte hade några träffar. Under fredagen hade jag och Erik möte med Suphin, Bounterm och Phanita om hur vi skulle lägga upp de två andra planerade dagarna. Vi kom fram till att försöka visa det vi skulle prata om med hjälp av deltagarna där de fick visa på olika sätt, en form av teater. För det vi skulle prata om de näst kommande dagarna var hur man planerar och genomför en aktivitet. De skulle också få tillsammans i mindre grupper får planera en aktivitet som de vid ett senare tillfälle ska få genomföra tillsammans med de andra grupperna.

På måndag var det dags igen, den tredje dagen av ledarutbildningen. Jag pratade hela dagen om vad man ska tänka på när man planerar och genomför en aktivitet, jag tillsammans med Bounterm försökte så gott vi kunde visa de olika delarna på ett tydligt sätt i form av ”teater”, exempel och liknande. Bounterm är själv döv och deltagarna kan förstå honom bra eftersom han vet hur man på bästa sätt ska ”prata” för att de ska förstå. Så han var en jättebra resurs att ha i sådana tillfällen. Jag hade dessutom förberett en power point presentation med bilder så att de lättare skulle förstå vad jag pratade om. Jag tror att det hjälpte en hel del, kände att jag fick respons och att jag såg att de nickade och förstod när jag klickade fram bilderna. Dagen rullade på bra och på eftermiddagen delades de in i fyra grupper som de skulle planera en varsin aktivitet med. De fick börja spåna på vad de skulle kunna ha för typ av aktivitet. Detta skulle de sedan dagen efter få fortsätta att planera mer noggrant.



Tisdagen rullade på av sig självt, grupperna satt tillsammans och diskuterade vad de skulle göra, var de skulle vara osv. Saker jag tagit upp dagen innan. När Suphin hade översatt en checklista på vad man bör tänka på, plus där man kan skriva upp vem som är ansvarig för vad så gick det av bara farten och när det var en timme kvar av dagen fick varje grupp berätta lite om vad de bestämt och lite om ansvars fördelningen. Varje grupp hade verkligen gått igenom hela checklistan och beslutat en hel del saker. Riktigt genomtänkt och det var riktigt kul att se. Nu ska vi bara få till en dag då de får genomföra sina aktiviteter också så att de får pröva på den delen också.



Sammantaget är jag helnöjd med de fyra dagarna som vi nu haft med Deaf Units medlemmar. Vi hade kvar de flesta av de 28 deltagarna, några försvann men istället kom några nya. Så det är inte brist på intresse och en vilja av att lära sig något nytt. Förhoppningsvis har dem lärt sig något av det vi gått igenom. Jag har i alla fall lärt mig en del och som jag skrev i ett inlägg tidigare, att det inte kommer bli som jag förväntat mig och jag hade rätt, det blev inte alls som jag förväntat mig men resultatet blev ändå bra. Nu är jag mer medveten på vilket sätt jag ska informera de döva medlemmarna här; genom bilder, tydliga exempel som de själva kan relatera till och praktiska övningar där de får göra saker själva. Detta är dock något som jag redan innan visste skulle behöva göras men det är lite skillnad på att veta det i teorin och sedan genomföra det i praktiken. Nu har jag en större kunskap om hur jag ska genomföra det i praktiken också.


Det blev en rätt lång sammanfattning av de fyra dagarna som vi haft ledarutbildningen men nu har ni lite bättre koll på vad jag gjort den senaste tiden.

På återseende!


Dåligt med uppdatering...

Ja, jag vet, jag har varit urusel på att uppdatera på sistone. Jag ska dock försöka uppdatera vad som hänt under de nästan två senaste veckorna imorgon, så håll ut tills dess. Jag är alldeles för trött just nu.

DU kan få skriva en rolig kommentar under tiden...



Regn = ...

... lerigt!

Det regnar ibland här och när det regnar så kommer det ordentligt med regn. Inga duggskurar som kommer utan det vräker ner som om himlen var öppen. I natt hade det regnat. Ni kan ju då föreställa er hur det kan se ut i en stad där det inte finns pengar till att göra riktiga astfaltsvägar utan många vägar endast är av rödfärgad sand. Jo, precis det blir riktigt lerigt och gegit. En sådan väg var vi ute och åkte på tidigare idag.

Monita och Fabrice tog med mig, Erik och Oudalay till en aktion, som en svensk man hade i sitt hus för att han skulle flytta hem till Sverige igen. Vägen dit var inte den bästa. Jag åkte med Oudalay och hon fick lite småsladd i den gegiga sörjan och fastnade lite smått och det gjorde ju att man automatiskt satte ner fötterna, ner i den äckliga sörjan av den röda sanden. Lagomt mysigt! Tur att man inte är så rädd om skorna.



Fabrice och Monita på vespan där framme,
jag och Oudalay på den ni ser nere till vänster

Det kändes lite skumt att åka på aktion i Laos. Den svenska mannen som hade aktionen var rätt upptagen så jag hann aldrig prata så mycket med han, han hade fullt upp med att försöka genomföra sin aktion.  Jag har därmed ingen aning vad han gjorde här i Laos. Ikväll blir det lugnt, måste förbereda allt inför imorgon!

Hoppas ni har en bra helg :)

Header

Slängde ihop en ny header lite snabbt, dock för er som fixar med era egna bloggar kommer ju se att det inte riktigt ser helt okej ut. Det är jag medveten om men dags att gå hem för dagen så det får vara som det är. Bloggen är dock lite trevligare nu än den jag hade en kort period efter att det visats sig att kommentarfunktionen inte fungerade som den skulle på gamla designen.

Ni får alla ha en bra helg och hålla tummarna för mig på måndag då ledarutbildningen drar igång!

Förberedelser...

... inför måndagens ledarutbildningsstart. Jag sitter och fixar med schemat för de fyra inplanerade tillfällena vi ska träffa Deaf Units medlemmar och ha ledarutbildning. Igår och idag har 30 medlemmar blivit inbjudna, återstår att se om alla kommer, och om alla är intresserade av att fortsätta efter måndagens pass. Förhoppningsvis är dem det. Det är många smågrejer man måste tänka på. Allt i från om Deaf Unit har pennor som deltagarna kan använda till att boka stolar och se till att alla kommer hit och framförallt att vi som ska hålla i kursen vet vad vi ska säga när måndagen är här.


Bildbeskrivning:
Så här ser alltså min arbetsplats ut för tillfället. Datorn där jag jobbar med att få till ett schema, för de fyra tillfällena , massa papper med medlemmarnas namn, scheman, ledarmaterialet och en kom ihåg lapp för att komma ihåg att fixa med allt innan helgen är här. Såklart en flaska vatten och har idag även med mig lite dadlar (min nya favorit) och några bananer som är köpta på marknaden i närheten av där jag bor.


LDPA:s office

Imorse tog jag med mig filmkameran hit till kontoret. Så under förmiddagen roade jag mig bland annat med att filma min arbetsplats här i Vientiane. Det tog runt en till två timmar att ladda upp den ca fyra minuters filmen på youtube.com. Internet är alltså inte snabbast här som ni förstår. Jag lyckades i alla fall få upp den på youtube  och här på bloggen och det är huvudsaken. Hoppas den fungerar för er. Jag har inte lyckats kolla igenom hela filmen på grund av det sega internet här.



Nå, vad tycks om min arbetsplats? :-)

Fungerar?

Jo, jag tror att kommentarsdelen fungerar nu, har i alla fall fått några kommentarer sen jag ändrade om igår. Är det fortfarande någon som inte kunnat kommentera så hojta gärna till på min mail: [email protected]
Jag vill ju att det ska fungera för alla, och funkar det inte ska jag göra allt så det fungerar.

Nu har vårt jobb med ledarutbildningsdelen satt igång. På måndag ska vi ha vår första träff med de medlemmar som kan tänka sig vara intresserade, engagerade och villiga att hjälpa Deaf Unit med sina aktiviteter och kanske även med sitt jobb överhuvudtaget. Jag sitter nu och skriver ett schema över hur första dagen ska se ut. Då kommer vi mest att berätta vilka vi är, vad vi ska göra här i Laos och lite ytligt ta upp vad ledarutbildningen går ut på och vad syftet med den är. Vi vill ju att de som går utbildningen i framtiden ska använda sig av den kunskap de får på ett bra sätt och att de verkligen är intresserade av att arbeta som ledare för Deaf Units räkning. Det känns lite pirrigt inför första träffen, tur är att vi nu har ett par dagar att förbereda vad vi ska ta upp och förbereda oss mentalt. Suphin och Bounterm ska bjuda in runt 30 medlemmar till första träffen på måndag sen efter det se vilka som verkligen fortfarande är intresserade och har viljan av att fortsätta de övriga träffarna.

Spännande kommer det bli i alla fall, och jag är helt övertygad om att det kommer bli helt annorlunda mot vad jag just nu föreställer mig att det ska bli. Jag har lärt mig att det brukar vara så :-P




Muppblogg

Nu har jag återgått till ursprungsinställningarna med en urtrist design. Bara för att se om det är något som muppar sig i själva designen jag hade.

Eftersom jag inte kan se mina förändringar förrän efter 1-2 dygn så vet jag inte alls hur bloggen ser ut för er hemma i Sverige. Verkar som någon måste granska det som läggs upp eller något... Ni får testa kommentera, även om ni inte har något att säga. Skriv vad som helst, ett "Hej", en bokstav, ja vad som helst. Så får vi se om det funkar. Hoppas, jag vill ju att ni ska kunna kommentera mina inlägg.



Kommentera på!

Något fel...

... med kommentarsgrejen på min blogg.

Jag har fått höra att det inte går att kommentera  i min blogg. Jag gör allt för att försöka åtgärda det. Testa gärna och kommentera lite då och då, så ser jag om det fungerar.

Någon som kanske vet vad felet är, maila mig isåfall på [email protected] :-)

/Sara

Födelsedagsfirande i Laos

Igår fyllde jag alltså år, och fick vara med om en lite annorlunda födelsedag.
Dagen började med att det var nyårsfirande hemma hos Monitas föräldrar. Stora delar av hennes släkt var där plus en massa vänner. Fabrice (Monitas man) föräldrar och brorson från Frankrike är dessutom här på besök så festen var lite till för dem också. Fabrice pappa kunde prata svenska vilket var kul. Han hade varit en hel del i Sverige när han var yngre och därav att han kunde svenska.

Monitas familj hade bjudit in några munkar till deras hem, det gör dem för att det betyder tur och att onda andar och liknande försvinner ur deras hem. De tre munkarna höll i en ceremoni och sa massa saker som jag inte fattade ett dugg av. När de var klara så fick dem mat. Tydligen äter munkarna bara frukost och lunch. Dem får inte äta mer efter lunchen. Då tog en annan person över och pratade på Lao, någon från Monitas släkt och utförde samma ceremoni vi fick vara med på när LDPA hade fest. Där de hade den fina blomdekorationen i mitten med frukter, kyckling och andra saker. Ceremonin kan på engelska kallas för Baci. Mitt under mannens pratande kastade några då och då riskorn över oss, bland riset i skålen hade de vikt ihop sedlar och om man fick en sådan betydde det att man skulle få mycket tur och mycket pengar berättade Suphin. Jag fick en ihopvikt sedel bland allt ris som jag fick över mig. Efter det fick man band knytna runt handleden ytterligare en gång. Där de samtidigt önskade mig något, ofta lyckoönskningar, att man skulle få ett bra liv, mycket pengar och så vidare. Suphin berättade sedan att dessa band kunde man ta av sig och lägga i sin väska eller vid sin kudde i två dygn, det betydde tur. Så jag har nu alla de band jag fick igår i min väska. När munkarna gick fick dem med sig olika "donationer" till deras tempel. Att ge donationer betyder tur för familjen.

Efter Baciceremonin fick vi mat och jag tycker bättre om Laomat som är hemmagjord än sån Laomat man får när man köper det på restaurangliknande ställen. Maten var riktigt god. Efter att vi fått mat, en massa vatten över sig, och pratat klart med alla där åkte jag hem tillsammans med några av de nya vännerna jag fått här i Laos för att fira min födelsedag. En tjej vid namn Oudalay kom också och med sig hade hon lite mat som hon tillagat som jag kunde bjuda på, jättegulligt. Själv hade jag kvällen innan gett mig in på projektet "göra-en-kladdkaka-i-laos-med-annorlunda-ingredienser-och-med-gasolugn". Det gick mot förmodan riktigt bra, även om den inte smakade som den gör i Sverige så gick den faktiskt att äta, kladdig blev den också. Jag bjöd på den tillsammans med glass. De åt av den så tror dem gillade den, dem sa att den va god men det kanske de mest säger för att inte vara otrevlig.

Jag fick även lite födelsedagspresenter av dem, fick bland annat en väska, en kjol, tyg till tre kjolar (oj, nu får Suphin mycket att göra), en scarf och ett linne. Kvällen innan fick jag också 10,000 kip av Erik i form av påfyllnadspengar till mobilen, så nu kan jag smsa hem till Sverige lite till (ett sms till Sverige kostar 1500kip). Suphin hade dessutom sytt klart kjolen som jag köpt tyg till. Så nu äger jag en kjol som varje Laokvinna har som dessutom Suphin sytt. Det är inte helt fel.

Jag fick även ett samtal från Sverige, mamma som ringde och grattade mig. Ett sms från Karin och Nisse (Pelles föräldrar) fick jag också. Och såklart från Pelle själv. Så jag kan inte direkt säga att jag inte blev uppvaktad igår. En kul erfarenhet att få fylla år i Laos. Idag när jag öppnade mailen hade Helena skickat ett mail där även hon grattade mig. Facebookgratulationer fanns det också när jag loggade in där.

Tack allihopa för alla gratulationer!







Sista bilden föreställer presenterna jag fick :-)

Tidigare inlägg
RSS 2.0





Follow Sara S
Klicka på bilden ovan för att
prenumerera på min blogg
med bloglovin'.