...

Fullspäckade dagar + trötta kvällar = inga blogginlägg!

Ni kanske börja misstänka att jag fastnat borta i Thailand under försöket att fixa nytt visum men nej riktigt så illa är det inte. Resan till Nong Khai på andra sidan Friendship Bridge gick bara bra. Dock lite småincidenter under vägens gång men inget vi inte lyckades lösa. Det blev många stämplar hit och dit, papper som skulle fyllas i och fundersamma personer i passkontrollen. De rynkade på ögonbrynen när de tittade på visumstämpeln som gick ut den 29 april och då var jag snabb att peka på stämpeln som visade att vi hade betalt bötern för "overstay". De nickade då och fortsatte med sina rynkande ögonbryn att studerade mitt pass. Jag kan ju säga att man inte var 100 % lugn i det ögonblicket och det lättade rätt ordentligt i bröstet när de tog sin stämpel och stämplade passet och gav tillbaka det utan att säga något. Då hade vi kommit in i Thailand i alla fall. Sen skulle vi ju tillbaka till Laos också...

När vi kom fram till busstationen i Nong Khai bestämde vi oss för att ta oss en titt i staden innan vi åkte tillbaka. Vi satte oss på ett fik och jag tog dagens dos av fruitshake, ett måste i den stekande värmen. Vi vandrade sedan vidare när Erik kom på att han ville se thaiboxning medan jag ville till köpcentret Lotus som Suphin tipsat om. Det slutade med att vi delade på oss för att sedan ses på busstationen för att försöka ta oss tillbaka till Laos och Vientiane.

Jag hade ingen aning om var Lotus låg men kvinnan i fiket sa att det bara var att gå raktfram på vägen utan för och sedan svänga till vänster. Bättre förklaring än så kunde hon inte ge. Jag gick efter vägen men hade ingen aning om hur långt jag skulle gå innan jag skulle svänga vänster. Jag gick därför in i en butik där de sålde motorcylar i hopp om att få en bättre beskrivning och gick därifrån med en ritad vägbeskrivning med exakt antal korsningar jag skulle gå förbi. Fortsatte gå och gick förbi ett jättefint tempel med många fina skulpturer utanför. Jag la märke till att det var mycket finare och renare i Nong Khai om man jämförde med Vientiane. Skulpturerna vid templen var mer färgglada, i Vientiane har oftast den mesta färgen flagnat bort eller är väldigt blek.

Solen stekte på och jag beslutade mig för att jag inte orkade gå hela vägen till Lotus utan hoppade på en tuktuk. Jag förklarade noga att det va Lotus jag ville till och visade till och med den ritade kartan jag fått. Killen nickade och verkade helt klar över att han visste var jag skulle. Vi började åka men han svängde av vid ett helt annat ställe än jag fått instruktioner om men jag tänkte väl att han säkert visste någon genväg eller en bättre väg att köra. Han körde långt och jag började förstå att det nu inte längre kunde vara någon genväg. Rätt som de va så var jag tillbaka vid passkontrollen i Thailand vid Friendship Bridge. Då förstod jag verkligen att de inte var rätt. Jag sa då till honom att de va Lotus jag ville till. Han pekade då mot bron och sa att det ligger där. Som tur va kom en man fram och frågade var jag skulle och förklarade att jag ville till köpcentret Lotus. Mannen förstod och förklarade för tuktuk chaffören varpå han vänder och kör iväg. Han hade alltså inte en susning om vad jag egentligen ville. Han körde tillbaka nästan samma långa väg och när jag såg skylten med texten Lotus blev jag glad, äntligen framme. Jag fick dock en "gratis" rundtur i Nong Khai.



Väl framme var de knappt någon tid kvar, så jag hann bara snabbt kolla runt innan jag var tvungen att hitta någonstans att äta lunch innan jag skulle försöka ta mig tillbaka till busstationen i tid för att träffa Erik och åka tillbaka till Vientiane.

Jag lyckades få tag på en tuktuk som tog mig tillbaka till busstationen och väl framme kommer såklart, som alltid, massa andra tuktuk chafförer och vill köra en någonstans. En frågar var jag ska och säger då Vientiane och pekar på platsen där bussen ska avgå i från. Han frågar då om jag har Laovisum vilket jag säger att jag inte har utan ska fixa det på Friendship Bridge. Han säger då att man inte kan åka med den bussen om man inte har Laovisum och visar en skylt där det står precis att det inte går i och med att få visum ibland kan ta lång tid och det gör att de andra passagerarna måste vänta en massa. Jaha, tänker jag, hur ska vi nu ta oss tillbaka. Han säger då att han kan skjutsa mig till Friendship Bridge. Väntar på Erik och när han kommer förklarar jag hur det ligger till och att vi måste ta tuktuk till Friendship Bridge för att där fixa visumet och på något sätt sedan ta oss vidare till Vientiane. Tuktuk chaffören stannar vid något ställe innan Friendship Bridge och säger att vi ska fixa visumet där. Vi fattar ingenting eftersom vi trodde man skulle göra det på bron. Där säger dem att vi bara kan få visum för 15 dagar och vill vi ha för 30 dagar måste vi vänta till måndagen eftersom de inte kan ge ett sådant visum under helgen. Massa suckande var väl de enda som kom från mig och Erik då. Vi ringde Suphin som sa att de gick att fixa på bron och att vi skulle åka dit istället. Med oss följde en kille vid namn Steve och som var från San Francisco och han hade också problem med att få sitt visum för att ta sig in i Laos. De skulle ha massvis med pengar av honom. Därför tog vi med honom till bron och sa att det gick att fixa där. Väl på bron var det inga problem, fick fylla i papper, lämna över foton, betala och sedan var passen färdig stämplade. Nu befinner vi oss alltså i Laos med giltigt pass fram till 14 juni.

På söndagen var det strålande sol och jag orkade inte sitta inne så åkte iväg för att kolla in badstället som ligger inte allt för långt bort från oss. Det var en rätt stor pool. Där badade och solade jag i ett par timmar. De flesta som var där var barn och de tyckte det nog va lite speciellt att en blekfis som jag var där. Några bjöd mig på chips, några skrev "Hello!" med en massa fnittrande kompisar runt omkring och några ville till och med tävlingssimma med mig. Söta barn. De som ville tävlingssimma med mig försökte så gott de kunde på engelska fråga var jag kom ifrån, vad jag hette och vad jag gjorde i Laos. Sen fick dem ju garva ihjäl sig också när jag skulle försöka uttala deras namn. Det gick ju lagomt bra men det bjuder jag på :)



Därefter var det dags för ytterligare en arbetsvecka. En vecka som var rätt uppbokad. Måndag-onsdag skulle vi ha planeringsmöte med de tre återstående grupperna. En av dem blev dock inställd på grund av att gruppmedlemmarna inte kunde. Planeringsmötet på måndagen var med gruppen som skulle ha en aktivitet med bakning. Det flöt på riktigt bra och de bestämde att de skulle ha aktiviteten på fredagen samma vecka för att kunna sälja det dem bakat på fotbollsgruppens aktivitet. De hade också tankar om att i framtiden kunna träffas fler gånger för att baka fikabröd till möten som LDPA har istället för att dem ska åka och köpa det på marknaden. På tisdagen var det dags för sygruppens planeringsmöte och det flöt också på riktigt bra. De hade bra koll på vad som skulle göras och vem som skulle göra vad. Denna aktivitet förlas dock till efter jag åkt hem, till den 16 juni.

På tisdags kvällen var det dags för Vilayvones födelsedagsfirande. Hon hade bjudit hem oss på mat. Det var rikitgt trevligt. Vi fick också se hur hon bodde och träffa hennes syskon och föräldrar.



Under veckan fixades också artikeln till Dövas Tidning klart, blev en del fram och tillbaka mellan mig och Tomas men nu är den klar och inskickad. Det ska bli intressant att se hur den ser ut sedan i färdigt format. Det var så mycket jag ville ha med, men en artikel får ju inte vara hur lång som helst så lät Tomas avgöra vad som var mest relevant.

I slutet av veckan hade jag möte med Deaf Unit, medan Erik åkte iväg för att möta upp fotbollsgruppen innan deras aktivitet. Mr Bounterm, ordförande för Deaf Unit, ville veta lite vad vi gjort under de två senaste veckorna. Han undrade också hur jag såg på dövas situation i Laos nu när jag varit här ett tag. Jag berättade då att en sak jag lagt märke till är att kunskapen bland föräldrar till döva och hörselskadade barn inte är så stor och att det i vissa fall till och med medför att dessa barn inte får gå i skola. Som tex. den döva 8-åriga killen som jag fick följa med och besöka under en förmiddag, han kunde inte teckenspråk, han gick inte i skolan och hans föräldrar var skilda och väldigt fattiga. Mamman som vi också träffade hade ingen aning om att det fanns en dövskola i samma stad. Därför hölls han hemma medan den hörande storasystern fick gå i skolan. Okunskapen leder till att många döva barn går misste om chansen att gå i skola och lära sig saker men framför allt går de misste om ett språk. Ett språk som de kan kommunicera på och använda för att uttrycka sina tankar och känslor. I Laos finns ingen lag som säger att alla döva och hörselskadade ska ha rätt till att lära sig teckenspråk. Jag föreslog att ett sätt att öka kunskapen är att Deaf Unit sätter upp information på sådanna ställen där föräldrar vistas, exempelvis där de föder sina barn, på sjukhus och andra lämpliga platser. För att påbörja informationsspridningen om att Deaf Unit finns och att dem jobba för att förbättra situationen för döva och hörselskadade i samhället. Deaf Unit har också kunskap om skolor och annat som rör dövhet och hörselnedsättningar. Kunskap som behöver komma ut i samhället för att öka förståelsen för dem som har en hörselnedsättning. Jag fick, utan att skryta nu, beröm av Mr Bounterm (ordförande för Deaf Unit) för mitt engagemang och för min vilja att hjälpa dem och för mina goda ideér. Det kändes skönt att höra, att han uppskattade och såg att jag mer än gärna vill hjälpa till och dela med mig av min kunskap. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna.

Både baknings- och fotbollsaktiviteten genomfördes under fredagen och de fick bra båda två. De är dock urdåliga på att passa tider. Och då menar jag urdåliga! Förutom det genomfördes aktiviteterna utan några problem. Helgen som följde bestod i massa sol vilket resulterade i att det blev bad både lördagen och söndagen, blandat med massa soft som filmtittande. Härlig och skön helg helt enkelt. På måndagen var det dags för massagegruppens aktivitet. Det var bara två som dök upp, så den blev väl mindre lyckad dock så gjorde de som var där ett riktigt bra jobb. Jag fick agera massageoffer, dock inget jag tackade nej till. Riktigt duktiga var dem. Den ena hade till och med gått någon massageutbildning.




Deaf Unit har tre datorer på sitt kontor, alla tre är fullproppade med virus så jag och Erik bestämde oss för att göra något åt det. Lättare sagt än gjort. De hade inga skivor, så det var inte bara att formatera och installera allt på nytt. Vi fick ge oss ut på jakt efter en Windows XP skiva, även det lättare sagt än gjort. Det enda som fanns var kopior, inga orginal. Vi köpte dock en sån för ca 10 kr, så Erik har nu suttit i två dagar för att få det att fungera. Vi får se hur det utvecklar sig...

I eftermiddag påbörjade Deaf Unit en aktivitet tillsammans med en organisation från Thailand. De hade förberedelsemöte idag och imorgon och på fredag kommer de ha lite olika workshops. Jag trodde jag förstått vad det handlade om men idag blev jag osäker och nu vet jag faktiskt inte alls vad det egentligen handlar om. Haha. Jag återkommer efter dessa dagar. I och med detta möte var det en hel del medlemmar på LDPA igår för att diskutera det som skulle tas upp under dagarna tillsammans med organisationen APCD från Thailand. Deaf Unit vill att de ska medverka så mycket som möjligt med tankar, funderingar och frågor så därför träffades alla en dag före för att förbereda sig. Det ska verkligen bli intressant och se vad de egentligen ska prata om. Jag trodde att det skulle vara något om att öka kunskapen hos föräldrar till barn med någon typ av hörselnedsättning och att föräldrar själva skulle delta men så var det inte.




På LDPAs kontor finns förutom alla som jobbar där en lite katt. Riktigt sött. Den går runt och skriker en massa. Tigger mat och uppmärksamhet. Kissemissen är även med när Deaf Unit har sina möten. Den har dock inte mer än mjaauuu att säga på dessa möten, förmodligen riktigt smarta ideér, synd bara att vi inte pratar samma språk...





Nu ska jag ta hand om min tvätt!

Kommentarer
Postat av: Margareta Westman

Hållå där!



Det var ett tag sedan, men du verkar ju ha det bra.

Här har vi ju äntligen fått lite värme,hoppas det håller i sig. Snart är det skolavslutning så man får lite semester. Ha det gott kramar faster

2009-05-28 @ 22:53:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0





Follow Sara S
Klicka på bilden ovan för att
prenumerera på min blogg
med bloglovin'.