Jag jublar! Jag har lyckats få upp bilder på bloggen nu. Det gick bättre med den egna datorn och med uppkopplingen här på Deaf Units kontor. Datorn på internet caféet var inge bra alls. Det bara hängde sig när jag ville ladda upp bilderna.

Här bredvid är Laos flagga, jag har snart varit här i en vecka nu. Det känns dock som jag varit här jättelänge. Det har varit en väldigt intensiv första vecka. De lämnar oss inte ensam en sekund. Det är kul men det kan ibland bli lite jobbigt att man aldrig får vara ensam och bara vara. Jag antar att dem bara är glada att ha oss här och vill visa oss deras stad och göra saker med oss. Dem har ju vetat att vi ska komma ett bra tag och nu när vi äntligen kom efter mycket strul med arbetstillstånd och grejer så är det såklart glada att ha oss här. Eftersom allt är så nytt för oss blir vi också trött fort. Nu har jag dock börjat vänja mig vid både värmen och systemet här. Allt är väldigt olikt Sverige. Jag får dock mina stunder då jag verkligen längtar hem, kanske inte efter själva Sverige men Pelle, vänner och familj.

Idag har vi börjat att översätta ledarmaterialet till engelska. Suphin ska sedan hjälpa oss att översätta det till Lao. Så nu har vi påbörjat det vi är här för att göra.

Detta föreställer en vit pappersbit som inte längre är så vit. Jag torkade med den på en möbel som fanns i det rum jag bor i och även om husägaren sa att han hade städat så var det inte så städat. Det var sådär skitigt överallt. Nu har vi dock handlat massa städgrejer och har städat undan i våra rum. Vi har dock inte hunnit städa så mycket i resten av huset men det ska vi göra så fort vi får tid. Huvudsaken var att vi fick våra sovrum städade.

Så här såg mitt rum ut undertiden jag höll på att packa upp mina grejer. Fullt med grejer i massa påsar. Stor säng fanns det också. Den är nog dubbelt så stor mot den jag har hemma, man kan verkligen bre ut sig. Rummet är rätt stort överhuvudtaget.

Efter att jag packat upp mina saker, bäddat min säng med lakan vi köpte på marknaden. Det fanns dock inget påslakan, bara underlakan och örngott. Vi har inte lyckats hitta något att ha som täcke och här i Laos har dem tjocka duntäcken men det tycker vi från Sverige är alldeles för varmt i detta klimat. Vi har turen som har Suphin, hon tycker om att sy på fritiden så hon erbjöd sig att sy något "lakans" liknande till oss bara vi köpte tyg. Vi köpte tyg på marknaden i lördags så igår satt hon och sydde täcken åt oss. Imorse när vi kom hit hade hon dem klar. Jättesöta lakan, tiill och med signerade med våra namn.

Suphin fixar allt, hon är hur bra som helst.

På bilden här bredvid sitter vi och äter första kvällen i vårt hus, ni kan se matplatsen och bakom är vardagsrummet. Till höger om Erik är ingången till huset. Till vänster finns ett sovrum och köket. Bakom där jag står och tar bilden finns en toalett plus mitt rum. Eriks rum är till höger om där han sitter. Fler bilder på vårt hus kommer senare när vi fått det lite mer fint och rent.

Vid bordet:
Vilayvone (t.v), Suphin, Phanita och Erik.

Här har ni munkarna jag träffade på.

Detta är en byggnad som fransmännen byggde år 1962 när de hade Laos som koloni. Byggnaden heter Patuaxy eller Victory Gate of Vientiane. Vi gick upp i byggnaden och såg ut över Vientiane, fin utsikt.

Ja, palmer finns det en hel del av här i Laos :) Kokosnötter. Utanför Deaf Units kontor har dem palmer så ibland får vi dricka kokosmjölk, det är inte så jättegott men det går att dricka. Jag föredrar dock vanligt vatten. Själva kokosen smakar helt okej.

Efter att vi besökt "buddist museumet" och Patuxay åkte vi till en Stupa (Tempel).
Där fanns denna gräsklippare, som ni ser, inte alls som en svensk gräsklippare.

 
Här har ni templet. Det målas en gång om året i guldfärg, om jag uppfattade Vilayvone rätt. Kommunkationen går 100 gånger bättre än jag trodde det skulle göra innan vi kom hit men den är fortfarande inte perfekt alla gånger. Jag har lärt mig en hel del laotiskt teckenspråk. Vi har bara varit här en vecka och ändå känns det som jag kan en hel del laotiskt teckenspråk. Det är kul att det går så bra att kommunicera. Dem är jätteduktiga att lära oss.

Affärerna i Sverige och marknaden här i Vientiane skiljer sig oerhört mycket. Här på bilden har ni Laos motsvarighet till köttdisk. Här finns inget som kallas kyldisk. Flugorna flyger runt bland köttet, det luktar en del och ja, det är inte allt för fräscht. Dock har vi ätit kött därifrån två gånger och vi lever fortfarande.

Ja, här har ni dem berömda ödlorna som det finns massor av så fort det blir mörkt. Dem klättrar runt på väggarna. I början var det rätt läskiga och äckliga men nu är man rätt van att dem klättrar runt. Dock inget jag vill ha i sängen :-P

Helena som sa att man kommer vänja sig, hade alltså rätt :-)