Regn = ...
Det regnar ibland här och när det regnar så kommer det ordentligt med regn. Inga duggskurar som kommer utan det vräker ner som om himlen var öppen. I natt hade det regnat. Ni kan ju då föreställa er hur det kan se ut i en stad där det inte finns pengar till att göra riktiga astfaltsvägar utan många vägar endast är av rödfärgad sand. Jo, precis det blir riktigt lerigt och gegit. En sådan väg var vi ute och åkte på tidigare idag.
Monita och Fabrice tog med mig, Erik och Oudalay till en aktion, som en svensk man hade i sitt hus för att han skulle flytta hem till Sverige igen. Vägen dit var inte den bästa. Jag åkte med Oudalay och hon fick lite småsladd i den gegiga sörjan och fastnade lite smått och det gjorde ju att man automatiskt satte ner fötterna, ner i den äckliga sörjan av den röda sanden. Lagomt mysigt! Tur att man inte är så rädd om skorna.
Fabrice och Monita på vespan där framme,
jag och Oudalay på den ni ser nere till vänster
Hoppas ni har en bra helg :)
Header
Ni får alla ha en bra helg och hålla tummarna för mig på måndag då ledarutbildningen drar igång!
Förberedelser...
Bildbeskrivning:
LDPA:s office
Nå, vad tycks om min arbetsplats? :-)
Fungerar?
Jag vill ju att det ska fungera för alla, och funkar det inte ska jag göra allt så det fungerar.
Nu har vårt jobb med ledarutbildningsdelen satt igång. På måndag ska vi ha vår första träff med de medlemmar som kan tänka sig vara intresserade, engagerade och villiga att hjälpa Deaf Unit med sina aktiviteter och kanske även med sitt jobb överhuvudtaget. Jag sitter nu och skriver ett schema över hur första dagen ska se ut. Då kommer vi mest att berätta vilka vi är, vad vi ska göra här i Laos och lite ytligt ta upp vad ledarutbildningen går ut på och vad syftet med den är. Vi vill ju att de som går utbildningen i framtiden ska använda sig av den kunskap de får på ett bra sätt och att de verkligen är intresserade av att arbeta som ledare för Deaf Units räkning. Det känns lite pirrigt inför första träffen, tur är att vi nu har ett par dagar att förbereda vad vi ska ta upp och förbereda oss mentalt. Suphin och Bounterm ska bjuda in runt 30 medlemmar till första träffen på måndag sen efter det se vilka som verkligen fortfarande är intresserade och har viljan av att fortsätta de övriga träffarna.
Spännande kommer det bli i alla fall, och jag är helt övertygad om att det kommer bli helt annorlunda mot vad jag just nu föreställer mig att det ska bli. Jag har lärt mig att det brukar vara så :-P
Muppblogg
Eftersom jag inte kan se mina förändringar förrän efter 1-2 dygn så vet jag inte alls hur bloggen ser ut för er hemma i Sverige. Verkar som någon måste granska det som läggs upp eller något... Ni får testa kommentera, även om ni inte har något att säga. Skriv vad som helst, ett "Hej", en bokstav, ja vad som helst. Så får vi se om det funkar. Hoppas, jag vill ju att ni ska kunna kommentera mina inlägg.
Något fel...
Jag har fått höra att det inte går att kommentera i min blogg. Jag gör allt för att försöka åtgärda det. Testa gärna och kommentera lite då och då, så ser jag om det fungerar.
Någon som kanske vet vad felet är, maila mig isåfall på [email protected] :-)
/Sara
Födelsedagsfirande i Laos
Dagen började med att det var nyårsfirande hemma hos Monitas föräldrar. Stora delar av hennes släkt var där plus en massa vänner. Fabrice (Monitas man) föräldrar och brorson från Frankrike är dessutom här på besök så festen var lite till för dem också. Fabrice pappa kunde prata svenska vilket var kul. Han hade varit en hel del i Sverige när han var yngre och därav att han kunde svenska.
Monitas familj hade bjudit in några munkar till deras hem, det gör dem för att det betyder tur och att onda andar och liknande försvinner ur deras hem. De tre munkarna höll i en ceremoni och sa massa saker som jag inte fattade ett dugg av. När de var klara så fick dem mat. Tydligen äter munkarna bara frukost och lunch. Dem får inte äta mer efter lunchen. Då tog en annan person över och pratade på Lao, någon från Monitas släkt och utförde samma ceremoni vi fick vara med på när LDPA hade fest. Där de hade den fina blomdekorationen i mitten med frukter, kyckling och andra saker. Ceremonin kan på engelska kallas för Baci. Mitt under mannens pratande kastade några då och då riskorn över oss, bland riset i skålen hade de vikt ihop sedlar och om man fick en sådan betydde det att man skulle få mycket tur och mycket pengar berättade Suphin. Jag fick en ihopvikt sedel bland allt ris som jag fick över mig. Efter det fick man band knytna runt handleden ytterligare en gång. Där de samtidigt önskade mig något, ofta lyckoönskningar, att man skulle få ett bra liv, mycket pengar och så vidare. Suphin berättade sedan att dessa band kunde man ta av sig och lägga i sin väska eller vid sin kudde i två dygn, det betydde tur. Så jag har nu alla de band jag fick igår i min väska. När munkarna gick fick dem med sig olika "donationer" till deras tempel. Att ge donationer betyder tur för familjen.
Efter Baciceremonin fick vi mat och jag tycker bättre om Laomat som är hemmagjord än sån Laomat man får när man köper det på restaurangliknande ställen. Maten var riktigt god. Efter att vi fått mat, en massa vatten över sig, och pratat klart med alla där åkte jag hem tillsammans med några av de nya vännerna jag fått här i Laos för att fira min födelsedag. En tjej vid namn Oudalay kom också och med sig hade hon lite mat som hon tillagat som jag kunde bjuda på, jättegulligt. Själv hade jag kvällen innan gett mig in på projektet "göra-en-kladdkaka-i-laos-med-annorlunda-ingredienser-och-med-gasolugn". Det gick mot förmodan riktigt bra, även om den inte smakade som den gör i Sverige så gick den faktiskt att äta, kladdig blev den också. Jag bjöd på den tillsammans med glass. De åt av den så tror dem gillade den, dem sa att den va god men det kanske de mest säger för att inte vara otrevlig.
Jag fick även lite födelsedagspresenter av dem, fick bland annat en väska, en kjol, tyg till tre kjolar (oj, nu får Suphin mycket att göra), en scarf och ett linne. Kvällen innan fick jag också 10,000 kip av Erik i form av påfyllnadspengar till mobilen, så nu kan jag smsa hem till Sverige lite till (ett sms till Sverige kostar 1500kip). Suphin hade dessutom sytt klart kjolen som jag köpt tyg till. Så nu äger jag en kjol som varje Laokvinna har som dessutom Suphin sytt. Det är inte helt fel.
Jag fick även ett samtal från Sverige, mamma som ringde och grattade mig. Ett sms från Karin och Nisse (Pelles föräldrar) fick jag också. Och såklart från Pelle själv. Så jag kan inte direkt säga att jag inte blev uppvaktad igår. En kul erfarenhet att få fylla år i Laos. Idag när jag öppnade mailen hade Helena skickat ett mail där även hon grattade mig. Facebookgratulationer fanns det också när jag loggade in där.
Tack allihopa för alla gratulationer!
Sista bilden föreställer presenterna jag fick :-)
Nyårsfirande i Vang Vieng
Igår kväll kom vi hem från tre fullspäckade dagar i Vang Vieng. Eftersom bilder säger mer än tusen ord så får detta inlägg mest innehålla bilder.
Jag är mest van att äta, yoghurt/fil m. flingo, mackor och mjölk/oboy till frukost. Här i Laos äter dem mat till frukost, sånt som de även äter till lunch och middag. Eftersom jag inte klarar av att äta mat till frukost så blev det att jag fick beställa in det jag kan äta och låta maten vänta till lunchen.
Fruit shakes blev det många av under dessa dagar, otroligt gott under de varma dagarna. Här en apelsin fruit shake.
Efter att ha kommit fram till Vang Vieng efter en mycket intressant bussresa med en buss som inte var från igår och helt fullsatt så man knappt fick plats att sitta och efter att man fått lite mat i magen begav vi oss ut med båt till ett badställe. Det var lite vingligt och lite läskigt i början men vilken underbar natur man fick se. Hur vackert som helst.
Ja, jag vänjde mig vid den lite halv vingliga båten och vågade mig på att ta fram kameran och såklart måste ju jag få vara med också, dock lagomt fin, svettig och inte speciellt fräsch. Fräsch känner man sig rätt sällan här, det är så varmt och fuktigt hela tiden. Möjligtvis att man känner sig fräsch precis efter duschen innan man går och lägger sig på kvällen.
Trädgrenar låg lite varstans i floden.
Naturen.
Efter båtturen och simturen i floden bestämde vi oss för att gå tillbaka till hotellet. På vägen körde denna förbi och Suphin fixade så att vi alla kunde lifta med den en bit.
Dessa fordon eller vad man ska kalla dem åkte runt överallt på vägarna i Vang Vieng, ibland överfulla men människor.
Så vackert och fridfullt.
Återigen en bild av naturen och floden.
Andra dagen åkte vi och besökte en plats där man kunde gå in i grottor i bergen. Här fanns också en vattengrop med stora stenar där barnen badade. Riktigt vackert när vattnet forsade fram.
Inne i denna grotta fanns Buddha statyer och där lämnade människor gåvor och bad.
Så här såg statyn ut inne i grottan.
Jag utanför, lika svettig som vanligt.
Denna långa trappa ledde oss till en jättestor grotta. Man kunde gå jättelångt in. Precis innan man gick in fanns en böneplats.
Jag helt slut efter att ha gått upp för den långa trappan.
Jag lämnar en liten gåva som jag köpte av en liten tjej utanför.
Efteråt cyklade vi vidare på de hyrda cyklarna. Det är dock rätt jobbigt att cykla runt när solen skiner som värst mitt på dagen så efter ett tag bestämde jag, Phanita, A (Phanitas kusin) och Vilayvone oss för att cykla in mot centrum och titta istället medan Suphin och Erik cyklade flera kilometer mot bergen. Här köper tjejerna lite olika saker av en av alla försäljare efter vägen.
Denna dag bestod av massa väntande, väntande på tuktuk, väntade på folk som skulle med tuktuken osv osv. Här sitter vi och väntar på en man som ska guida oss i en Hmongby, Hmong är etn urbefolkning här i Laos.
Jag när vi kommit fram till Hmongbyn.
Detta har en gammal tant sytt för hand, det var jättesmått och riktigt skickligt gjort. Detta är delar av en dräkt som dem har. Dem syr och säljer det.
Det var denna kvinna som satt och sydde när vi kom till byn.
Som jag berättat tidigare så pågår just nu firandet av Lao New Year här i Laos vilket också innebär massa vattenkastande. I Vang Vieng var det också tillåtet att stå vid vägkanten och kasta vatten eller spruta med vattenpistoler. Så ni kan ju gissa hur blöta vi var när vi cyklade runt på Vang Viengs gator. De kastade även när man åkte runt i tuktuken. Så ja, rädd för vatten fick man inte vara. Blöt var man hela tiden, dock rätt skönt i den stekande värmen. Här på bilden står två killar i Hmongbyn med vattenpistoler.
Denna lilla kille ställde fort upp sig när han såg att jag fotograferade dem andra, han ville också bli fotograferad och såklart ställer jag upp.
I sånna här hus bodde de flesta i. En del hade råd med lite bättre hus. Denna by var dock väldigt fattig.
Detta är skolbyggnaden i byn, lite skillnad mot Sveriges skolbyggnader, eller vad säger ni?
Ja, så här såg det ut inne i huset. Tror jag kommer få undervisa i lite andra lokaler i framtiden.
Några tjejer kom och var nyfikna på vilka vi var och tjuvkikade genom husets alla hål. Här i Laos använder dem paraply för att skydda sig mot solen. Jag kanske nämnt det tidigare men här vill alla vara vita och klagar när de fått lite färg. Tvärtom mot vad jag är van vid. I Sverige vill de flesta bli bruna och ligger gärna ute och pressar i solen så fort de får möjlighet. Så tjejerna jag umgås med här rycker in mig i skuggan så fort jag står i solen, de vill inte att jag ska bli brun, jag däremot blir bara glad så fort jag fått lite färg. De tycker jag är finare med vit och blek hy. En del kvinnor sminkar sig också så de ska se bleka ut.
I byn växte det ananas också.
Efter besöket i Mongbyn åkte vi vidare med tuktuken till ett badställe där vi åt lunch och badade. Här är Suphin och A på en svart badring.
Vilayvone, Phanita, Suphin, A, och Vilayvones kompis som kom till Vang Vieng från Malaysia, dock glömt vad han hette.
När jag badat klart satte jag mig på bryggan och fotograferade lite och då kom tre tjejer ut på bryggan och jag frågade om jag fick fotografera dem och dem ställde genast upp sig. När jag fotograferat dem ville dem se på bilden. När dem tittat klart sprang dem fnissandes iväg. Någon minut senare kom dem tillbaka, och då var dem inte ensamma...
… utan de hade med sig fler kompisar som gärna ville bli fotograferade. Dem ställde upp sig och gjorde massa miner och olika tecken med sina händer.
Sen sprang dom runt där på bryggan och ville bli fotograferade… även uppe i träden ville dem bli fotograferade.
Denna lilla tjej satte sig bredvid mig och så fort jag vände mig mot henne så gjorde hon sig klar för att bli fotograferad. Söta och fnittriga.
Efter en lång dag och lite halvbrända axlar återvände vi till hotellet och hämtade vår packning innan vi åt lite mat och tog bussen tillbaka till Vientiane. Dock i en bättre buss än den på vägen till Vang Vieng.
Måste också berätta om en lite rolig incident på bussen hem från Vang Vieng. När vi hade åkt i kanske 2-3 timmar ställer sig en av två gamla tanter sig upp och börjar ropa något till busschaffören på Laotiska. Jag fattar ingenting men förstår på tonläget att det inte är något litet. Hon står upp ett tag och sedan stannar bussen och hon tillsammans med den andra tanten går framåt i bussen. Båda pratar med skarp röst och jag som inte fattar vad dem säger frågar Suphin. Suphin berättar då att den ena av tanterna är säker på att det är i detta område dem bor och vill gå av, den andra tanten är dock inte lika säker så dem står och 'tjafsar' om var de bor. De kan alltså inte riktigt komma ihåg det. Bussen står still i kanske 10-15 min innan tanterna lämnar bussen, vet dock inte om det var av frivilligt val eller om de blev avslängda av busschaffören. Jag hoppas i alla fall dem har hittat hem... Suphin berättade sedan att dessa två tanter var ur Hmong-folket. Små och skrynkliga var dem, precis sådär som man ibland kan se på bilder med tanter från Asien.
Vang Vieng var en riktig turiststad, gatorna myllrade av turister. Det var mer turister än Laoterna själva.
Kommentera mycket!
Lite uppdatering om fredagen
Lite bilder från förberedandet i torsdags...
Jag fick lite klagomål av en viss uppe i svenska norrland att jag inte uppdaterat bloggen på länge så tänkte att jag skulle uppdatera lite. Imorgon åker jag bort med Suphin, Phanita och några fler från Deaf Unit och kommer inte kunna uppdatera på ett tag. Vi ska fira Lao New Year i Vang Vieng som ligger tre till fyra timmar härifrån.
På tal om Lao New Year så hade de fest på LDPA i fredags. Jag och Erik kom till LDPA lite efter klockan åtta och då var redan matförberedelserna igång. Suphin hade varit på marknaden redan klockan fem på morgonen för att köpa in det sista. Kvinnorna satt på marken och gjorde ordning köttet. Jag fick hjälpa till att rensa pepparmint bladen som skulle blandas med köttet för att ge det mera smak.
Vid klockan 10 samlades vi alla i ett rum där de lagt ut en stor matta på golvet. En fin blomdekoration stod mitt på golvet med frukter och godis liggandes runtomkring. Vita och gul/oranga band hängde i dekorationen. När alla var samlade började en man prata och alla tog sina händer med handflatorna mot sin andra hand. Mannen pratade lao så jag förstod ingenting men det var väl någon typ av bön. Han pratade rätt länge och mitt i ringde hans telefon, alla började skratta. Det var rätt komiskt. Han tog upp telefonen och stängde av den, några sekunder senare ringde den igen och denna gång svarade han, mitt i sin bön. Han sa något sedan la han på, antar att han sa att han var upptagen eller något liknande. Alla småskrattade. Han fortsatte sedan sin bön. Därefter tog han precis som Phanitas morfar gjort en skål med blad och blommor och gick och stänkte vatten på oss som satt på mattan på golvet. Därefter tog alla de vita och gul/oranga banden och började knyta runt varandras handleder samtidigt som de önskade oss något. Det var hur häftigt som helst att få vara med om. Alla var så glada och verkade så lyckliga. Det smittade verkligen av sig. Samtidigt som de knöt banden runt ens handled så placerade de någon av de frukter eller godispåsar som låg runt blomdekorationen i ens hand.
Jag fick sedan syn på hur fina några av tjejerna var i håret, så jag bad Vilayvone att hjälpa mig att få lika fint hår. Hon sa då att en av de andra tjejerna var duktig och att hon kunde fixa mitt hår och det slutade med att tre-fyra stycken stod runtomkring mig när hon flätade mitt hår. Fick även blommor i håret. Det blev jättefint även om det var ovant att ha det så. Det var i alla fall riktigt skönt att slippa ha håret hängande ner på axlarna.
Det var en mycket roliga och spännande dag, med väldigt mycket vatten. Som jag tidigare berättat tillhör det deras tradition att hälla vatten på varandra. Innan tänkte jag att det bara skulle vara litegrann men det visade sig vara fel. De hällde hur mycket vatten som helst, med hjälp av hinkar. Det var inte bara att hälla en gång utan snarare 100 gånger. Jag gick och var genomvåt hela dagen. Det var också första gången jag verkligen frös här i Laos, för de nöjde sig inte att hälla vatten på en utan det skulle helst vara is i vattnet också. Visst lite skönt var det i all värme men det var ganska mulet i fredags så man kunde inte värma sig i solen heller. Det var i alla fall en upplevelse. Först var det bara att hälla vatten på varandra som en lyckoönskning men jag tycker det mer och mer urartade i vattenkrig. Tydligen kommer det vara så nu i en veckas tid. Jag fick också testa att dansa laodans, de rör händerna på ett speciellt sätt och det var inte det lättaste. Ser rätt lätt ut med det var mycket svårare än jag trodde.
När vi kom hem kom en kvinna som var från Danmark och berättade att dem hade fest i huset bredvid vårat och hon hälsade oss välkomna dit om vi ville. Hon berättade att hon arbetade där och att de hade deras kontor i det huset. Vi bestämde oss för att gå dit och hälsa. Slutade med att de bjöd på mat. De som jobbade där var både utlänningar och Laoter. Några av dem hade varit där i 6-10 år och kom från Kanada, England, Belgien, USA och alla möjliga länder. Jättetrevliga. Även där pågick ”vattenkriget”, till och med barnen som gick på vägen utanför var med och sprutade med vattenpistolerna som fanns där. En av pojkarna var genomblöt och var så kall att man såg hur mycket han frös, trots det slutade han inte med att spruta vatten på alla som satt där.
Det var verkligen en dag att minnas!
Nya upplevelser
I måndags fick jag följa med hem till Phanita och hennes familj. Dem hade en förberedelsefest inför Lao New Year. De bjöd på mat och vi umgicks hela kvällen. När vi skulle åka hem fick vi knyta ett vitt band runt Phanitas morfars arm, enligt traditionen gör man så på den äldsta familjemedlemmen. Han är 87 år gammal. När man gör det betyder det att man respekterar honom, önskar honom all lycka och att han får ha en god hälsa. När vi knytit det vita bandet runt hans handled böjde vi oss ner och han stänkte vatten på oss från en fin skål med vatten, blommor och bland. Det betydde att han önskade oss all lycka, en god hälsa och ett gott liv. Det var en häftig upplevelse att få vara med om. Tyvärr gick allt så fort så det var aldrig läge att ta fram kameran och fotografera det. Suphin som också var med förklarade hela tiden varför dem gjorde dem olika sakerna. Som jag sagt tidigare, Suphin är toppen!
1. Hemma hos Phanita, där sitter vi och äter.
2. Det där är en typ av dadel, något som jag aldrig äter i Sverige men som är riktigt gott faktiskt. Fruktköttet innehåller tydligen 25% socker.
Imorgon ska de ha fest här på LDPA, även det på grund av Lao New Year. Ungefär 150-200 personer är bjudna hit. Det kommer alltså bli en ordentlig fest. Ska bli jättekul att få vara med om. En tradition som tillhör nyårsfirandet är att kasta vatten på varandra. Detta har dem gjort jättelänge och dem gör det för att den tid som nyår infaller är den varmaste perioden på året. Även att kasta vatten på varandra symboliserar att man önskar varandra allt gott. En lyckoönskning. Det gäller alltså att inte bära på massa tekniska saker imorgon. Det vita bandet kommer man också få knyta runt varandras handleder. Det står också en ko och en get här utanför LDPAs kontor, ja ni kan ju gissa vad som ska hända med dem ikväll. Ja, dem ska bli mat till morgondagens festande. Jag är glad att jag kommer slippa se den delen i alla fall.
På måndag ska Suphin och några till från Deaf Unit (En del av LDPA alltså) ta med mig och Erik till en annan stad ungefär 3-4 timmar härifrån. Vang Vieng heter staden och där ska vi stanna i två till tre dygn för att fira Lao New Year. Det ska tydligen vara väldigt fint där. Det ska bli intressant och kul att se lite mer av Laos än bara Vientiane. Suphin har också pratat om att ta med oss till södra Laos, där ska det finnas en dövskola som jag gärna skulle vilja besöka. Finns en dövskola här i Vientiane som jag ska hinna med och besöka också innan jag åker hem.
Kommunikationen blir bättre och bättre för varje dag. Jag försöker också lära mig uttala vissa laotiska ord. Suphin tycker jag uttalar det bra men jag glömmer hela tiden vad de olika orden var rätt snabbt. Det laotiska språket skiljer sig en hel del från svenskan och engelskan så kanske inte så konstigt. Teckenspråket går mycket lättare.
I tisdags var vi med på vår första aktivitet som LDPA deltog i. Det var en informationsdag om minor. Laos är en av världens mest drabbade länder när det gäller minor. Dock finns dem bara i vissa delar i Laos. Så ni kan vara lugn, det finns inga minor här i Vientiane. Mest vid gränserna till Vietnam. Det var både information och uppträdanden. LDPA deltog med ett uppträdande där de dansade och spelade musik på scenen inför massa folk. LDPA är organisationen för alla människor med olika typer av handikapp; döva, hörselskadade, blinda, rörelsehindrade och personer med amputerade ben/armar eller så. Även sådana som kanske är födda utan arm/ben/hand eller liknande. De som uppträdde var en blandning av alla dessa. De var jätteduktiga. Phanita och Bounhome från Deaf Unit deltog i uppträdandet. Det var kul att se.
1. LDPA:s utställningsbord
2. Dessa personer pratade och informerade om minor.
3. Monita, Phanita och Tatana (LDPA:s teckenspråks tolk).
4. Några som har tagit med minor och hjälpmedel för att hitta minor. Några skolungdomar var väldigt intresserade av att titta på det.
Nu ska jag gå ut och hjälpa alla med förberedelserna till morgon dagens festande.
Varma kramar från Laos :-)
Elsäkerhet
Denna bild kommer från Patuxay som vi besökte i söndags, nå vad säger ni om elsäkerheten?
Fler bilder
Jag jublar! Jag har lyckats få upp bilder på bloggen nu. Det gick bättre med den egna datorn och med uppkopplingen här på Deaf Units kontor. Datorn på internet caféet var inge bra alls. Det bara hängde sig när jag ville ladda upp bilderna. Här bredvid är Laos flagga, jag har snart varit här i en vecka nu. Det känns dock som jag varit här jättelänge. Det har varit en väldigt intensiv första vecka. De lämnar oss inte ensam en sekund. Det är kul men det kan ibland bli lite jobbigt att man aldrig får vara ensam och bara vara. Jag antar att dem bara är glada att ha oss här och vill visa oss deras stad och göra saker med oss. Dem har ju vetat att vi ska komma ett bra tag och nu när vi äntligen kom efter mycket strul med arbetstillstånd och grejer så är det såklart glada att ha oss här. Eftersom allt är så nytt för oss blir vi också trött fort. Nu har jag dock börjat vänja mig vid både värmen och systemet här. Allt är väldigt olikt Sverige. Jag får dock mina stunder då jag verkligen längtar hem, kanske inte efter själva Sverige men Pelle, vänner och familj.
Igår tog Vilayvone (en tjej som är medlem i Deaf Group och som också sitter i vad jag tror är det vi kallar 'styrelse' i Sverige, Deaf Groups styrelse alltså) med oss på en rundtur här i Vientiane. Vi besökte bland annat ett "buddist museum". Där träffade jag på två munkar som jag pratade lite med. De frågade var jag kom i från, vad jag gjorde där och hur länge jag hade varit i Vientiane. Dem berättade också att dem pluggade engelska. Dem visade deras engelskaböcker och sedan ville dem fotografera mig tillsammans med dem, med en mobiltelefon. Jag som hade med min kamera tog såklart en bild av dem också. Se längre ner.
Detta föreställer en vit pappersbit som inte längre är så vit. Jag torkade med den på en möbel som fanns i det rum jag bor i och även om husägaren sa att han hade städat så var det inte så städat. Det var sådär skitigt överallt. Nu har vi dock handlat massa städgrejer och har städat undan i våra rum. Vi har dock inte hunnit städa så mycket i resten av huset men det ska vi göra så fort vi får tid. Huvudsaken var att vi fick våra sovrum städade.
Så här såg mitt rum ut undertiden jag höll på att packa upp mina grejer. Fullt med grejer i massa påsar. Stor säng fanns det också. Den är nog dubbelt så stor mot den jag har hemma, man kan verkligen bre ut sig. Rummet är rätt stort överhuvudtaget. 
Efter att jag packat upp mina saker, bäddat min säng med lakan vi köpte på marknaden. Det fanns dock inget påslakan, bara underlakan och örngott. Vi har inte lyckats hitta något att ha som täcke och här i Laos har dem tjocka duntäcken men det tycker vi från Sverige är alldeles för varmt i detta klimat. Vi har turen som har Suphin, hon tycker om att sy på fritiden så hon erbjöd sig att sy något "lakans" liknande till oss bara vi köpte tyg. Vi köpte tyg på marknaden i lördags så igår satt hon och sydde täcken åt oss. Imorse när vi kom hit hade hon dem klar. Jättesöta lakan, tiill och med signerade med våra namn. 
Suphin fixar allt, hon är hur bra som helst.På bilden här bredvid sitter vi och äter första kvällen i vårt hus, ni kan se matplatsen och bakom är vardagsrummet. Till höger om Erik är ingången till huset. Till vänster finns ett sovrum och köket. Bakom där jag står och tar bilden finns en toalett plus mitt rum. Eriks rum är till höger om där han sitter. Fler bilder på vårt hus kommer senare när vi fått det lite mer fint och rent.
Vid bordet:
Vilayvone (t.v), Suphin, Phanita och Erik.
Här har ni munkarna jag träffade på.
Jag och Vilayvone på "buddist museumet". 
Ja, palmer finns det en hel del av här i Laos :) Kokosnötter. Utanför Deaf Units kontor har dem palmer så ibland får vi dricka kokosmjölk, det är inte så jättegott men det går att dricka. Jag föredrar dock vanligt vatten. Själva kokosen smakar helt okej.
Efter att vi besökt "buddist museumet" och Patuxay åkte vi till en Stupa (Tempel).Där fanns denna gräsklippare, som ni ser, inte alls som en svensk gräsklippare.
Här har ni templet. Det målas en gång om året i guldfärg, om jag uppfattade Vilayvone rätt. Kommunkationen går 100 gånger bättre än jag trodde det skulle göra innan vi kom hit men den är fortfarande inte perfekt alla gånger. Jag har lärt mig en hel del laotiskt teckenspråk. Vi har bara varit här en vecka och ändå känns det som jag kan en hel del laotiskt teckenspråk. Det är kul att det går så bra att kommunicera. Dem är jätteduktiga att lära oss.
Templet igen, som heter, Pha That Luang Stupa. Personen med oranga kläder är en munk.
Affärerna i Sverige och marknaden här i Vientiane skiljer sig oerhört mycket. Här på bilden har ni Laos motsvarighet till köttdisk. Här finns inget som kallas kyldisk. Flugorna flyger runt bland köttet, det luktar en del och ja, det är inte allt för fräscht. Dock har vi ätit kött därifrån två gånger och vi lever fortfarande.
Såhär ser det ut efter gatorna, massa små stånd som säljer olika saker; frukter, grönsaker, mat och dricka.
Ja, här har ni dem berömda ödlorna som det finns massor av så fort det blir mörkt. Dem klättrar runt på väggarna. I början var det rätt läskiga och äckliga men nu är man rätt van att dem klättrar runt. Dock inget jag vill ha i sängen :-P Helena som sa att man kommer vänja sig, hade alltså rätt :-)
Mer bilder kommer, dessa får räcka så länge.
Bilder
Jag har nu i en evighet forsokt lagga upp lite bilder fran de senaste dagarna med det hanger sig hela tiden, SKIT INTERNET :P Lyckades bara fa upp denna bilden sa den far duga sa lange. Jag hoppas jag ska kunna lagga upp fler imorgon nar vi ar pa LDPAs kontor. Hoppas!Det ar valdigt fina vaxter har.
Ska snart hem och sova, imorrn ska vi oversatta ledarmaterialet till engelska pa
LDPAs kontor. Klockan ar 22.13 har just nu...
Arbetstillstånd!
For ovrigt rullar allt pa. Skriver kanske mer imorgon :)
Laos
Det har hänt så mycket de senaste dagarna att jag inte alls vet var jag ska börja...
När vi anlände på Vientianes flygplats blev vi jättebra mottagna av Suphin, Monita, Phanita och Bounhome. De verkade så glada att äntligen ha hos här. Dem började prata med oss direkt. Precis sådär öppna som jag hade hört att dem skulle vara. Trots att jag var hur trött som helst efter resan fick jag lite extra energi av dem. Vi tog taxi till hotellet vi skulle bo på och lämnade av våra grejer. Jag bytte dessutom kläder, från svarta mjukis byxor med massa reklamtext och gympaskor till en svalare kjol och sandaler. Det var verkligen varmt. Lite skillnad när man kommer från Sverige där det var kallt när ja åkte.
Hotellet vi skulle sova första natten på låg jättenära LDPAs kontor så när vi lämnat all vår packning och bytt om gick vi dit för att se hotellet. På hotellet träffade vi även Ta, som är tolk här på LDPA, hon hjälpte oss i receptionen. Hon kan lao, engelska och lao-teckenspråk.
Monita och Phanita tog oss sedan till ett ställe för att äta, det såg riktigt skumt ut och det var verkligen ingen riktig restaurang. Vi fick någon typ av nudlar som var tjocka o rätt sega, gick att äta med kanske inte jättegott. Där började oron för hur det skulle gå med maten att komma. Jag som är rätt kräsen när det gäller mat...
Därefter gick vi tillbaka till LDPAs kontor och träffade Suphin igen som hade varit tvungen att sticka iväg till ett möte. Vi skulle åka iväg och titta på hus. Det resulterade i att vi åkte runt på vespa i 4 timmar. Runt i hela Vientiane. Jag och Erik som bara ville till hotellet för att sova blev dragna runt för att hitta ett hus. Vi hittade inget, de flesta ville hyra ut i minst ett år, och det enda hus som vi kunde hyra i 6 månader var så ofräscht, mögel och massa konstog lukt. Så där ville vi inte bo.
Jag som trott att det skulle vara jättelätt att hitta boende och inte alls förväntat mig att det skulle se ut som dem gjorde, inte det minsta likt ett svenskt hem. Trött som man var efter att inte ha sovit på typ 30 timmar började man nästan ångra att man åkte hit till Laos, den uppiggnande känslan man fått tidigare på flygplatsen var så långt borta den bara kunde komma. Väl tillbaka på hotellet efter lite mat tog man en dusch och väl i sängen gick det inte alls att somna för tankarna snurrade som bara den uppe i huvudet. Jag ville bara hem. Lyckades väl sova ett par timmar i alla fall. Det var också denna natten jag för första gången såg en ödla, den satt uppe i taket på toaletten och hade jag inte blivit varnad av Erik innan hade jag dött av rädsla, nu stelnade jag bara till för en sekund sedan skyndade jag mig ut och tillbaka till dem snurrande tankarna och försöken till att lyckas somna...
Nästa dag tittade vi på ytterligare ett hus, ett hus som var riktigt stort och helt okej. Inte alls som det vi sett dagen innan. Det fanns till och med tvättmaskin där och till ett hyffsat pris. Vi bestämde oss för att ta det, jag var helt säker på att vi inte skulle hitta något bättre. Vi var tvungna att betala första månadens hyra redan samma dag så vi fick åka iväg för att ta ut pengar och sedan tillbaka för att betala. De resterande 5 månaderna ska vi betala senast måndag. Vi betalade en månad igår, så nu har vi fyra månader kvar att betala. Det dumma är också att vi max kan ta ut 500 dollar varje dag, så vi måste ta ut pengar varje dag nu så vi får ihop till hyran. Dessutom tar dem en "fee" (en avgift) på 3-4% (alltså 15-20 dollar) för varje uttag. Och i bankomaterna kan man bara ta ut i kip (laos egna valuta) och vi måste betala hyran i dollar. Vi kommer ta ut pengar till hyran på banken sedan kan vi ta ut ur bankomaten och få kip för att betala mat och andra saker. Så slipper vi den stora "fee" kostnaden.
Igår flyttade vi alltså in i huset som består av tre sovrum, ett stort vardagsrum, två toaletter, ett kök, två stora "förrådsrum" varav det står en tvättmaskin i den ena. Stor utegård har vi också, med tre mangoträd. Suphin ska visa oss när mangos är mogna och kanske något man kan göra med dem. Killen som vi hyr huset av skulle städa innan vi kom och det sa han att han hade gjort men nej, det var skitigt ändå, så köpte lite städgrejer igår och ska köpa lite till idag så vi kan städa huset ordentligt. Inte så fräscht annars...
Just nu känns det helt okej att vara här, nu när allt börjar ordna upp sig. Så nästa veckan kommer vi kunna vara med mer i LDPAs arbete och se mer vad dem egentligen gör och så. Vi har inte ens hunnit suttit ner och pratat igenom saker med Suphin.
Nu ska vi iväg och äta lunch. Får skriva mer en annan gång!
Skriv gärna mycket kommentarer!
